Recensionens detaljer
Poäng
83
Näsa
21
Smak
20
Avslut
22
Balans
20
Whisky
Tastenote titel
Sedan 2011 släpps årligen en fatstyrkeversion av Big Peat från Douglas Laing precis lagom till att julhandeln drar igång. Det som är konsekvent med samtliga släpp så långt är ett långt, rökigt, intensivt avslut som följs av ett alkoholstint nyp av ung kornsprit som precis brutit sig fri från övriga smaker när whiskyn rinner ner i svalget. Förövrigt finns en mycket underhållande variation om man har möjligheten att testa samtliga släpp sida vid sida.
Det första släppet var utan tvekan det bästa, därefter tappade den lite i mitt tycke och har sedan några år planat ut kvalitetsmässigt men är ändå en mycket intressant produkt som ses fram emot årligen. Priset har senast landat på en knappt 600 kronor vilket för anses vara rimligt för ung whisky med fatstyrka och bra ingående maltwhisky som Ardbeg, Caol Ila, Bowmore och Port Ellen. Och även om Douglas Laing idag är ägare av de flesta återstående Port Ellen faten i världen är det nog en försumbar del som blandats i Big Peat (med tanke på dess ungdomliga karaktär). Så med all ärlighet är det väl egentligen en blend med tre ingående maltwhisky och i de senaste släppen är jag personligen övertygad om att det framförallt är en hel del ung Caol Ila.
När man har möjligheten att jämföra dem sida vid sida några gånger är det såklart extra kul att undersöka och därför har jag tagit mig friheten att också referera till tidigare och senare släpp i smaknoterna. Man ska dock ha i åtanke att när man dricker fem stycken kraftfulla och rökiga whisky sida vid sida är det helt omöjligt att undvika att de interfererar med varandra. Smaker som man uppfattar då behöver inte framträda när man dricker dem enskilt.
Här testas andra släppet från 2012
Det första släppet var utan tvekan det bästa, därefter tappade den lite i mitt tycke och har sedan några år planat ut kvalitetsmässigt men är ändå en mycket intressant produkt som ses fram emot årligen. Priset har senast landat på en knappt 600 kronor vilket för anses vara rimligt för ung whisky med fatstyrka och bra ingående maltwhisky som Ardbeg, Caol Ila, Bowmore och Port Ellen. Och även om Douglas Laing idag är ägare av de flesta återstående Port Ellen faten i världen är det nog en försumbar del som blandats i Big Peat (med tanke på dess ungdomliga karaktär). Så med all ärlighet är det väl egentligen en blend med tre ingående maltwhisky och i de senaste släppen är jag personligen övertygad om att det framförallt är en hel del ung Caol Ila.
När man har möjligheten att jämföra dem sida vid sida några gånger är det såklart extra kul att undersöka och därför har jag tagit mig friheten att också referera till tidigare och senare släpp i smaknoterna. Man ska dock ha i åtanke att när man dricker fem stycken kraftfulla och rökiga whisky sida vid sida är det helt omöjligt att undvika att de interfererar med varandra. Smaker som man uppfattar då behöver inte framträda när man dricker dem enskilt.
Här testas andra släppet från 2012
Doft
Betydligt mildare rök i detta 2012 års släpp jämfört med föregående års. Den känns också yngre med mer new make på doften, grappa eller faktiskt lite vått papper är en bra liknelse. Här finns också lite blommighet i doften som jag inte hittade i 2011 års version och örter, tror bestämt det är lagerblad.
Smak
Den anländer på tungan med rök och citron, större delen av innehållet känns betydligt yngre och spritigare än föregående år (som smakas parallellt med denna och de övriga släppen fram till 2015) trots lägre alkoholhalt. Citronpeppar framträder, komplexa örter (svårt att plocka ut enskilda), som en kryddburk med blandade örter. Den blir inte bättre med vatten, tvärtom, den sönderfaller och spriten separerar från övriga smaker, synd :-(
Avslut
Avslutet är härligt rökigt med rökt vanilj och söt karamelliserad, något bränd citron med det bittra skalet intakt. Röken håller i väldigt länge här, elegant och smakfullt. Tydlig Caol Ila rök skulle jag säga. Tyvärr faller också även avslutet med vatten och det är främst röken som finns kvar då. Men utan vatten är detta förmodligen det släpp med bäst finish.
Beskrivning / Sammanfattning
Bra dram, synd att den inte håller ihop med vatten, men eftersom alkoholhalten ligger närmare 50% jämfört med 2011 års närmare 60%, så är den fullt drickbar utan att addera vatten. Avslutet tycker jag ger den stora behållningen i 2012 års släpp. Är ganska övertygad om att större del av innehållet är yngre än 2011 års släpp även om åsikter om ålder går isär på olika sidor om vilket som verkar äldst. Men ett bra sätt att jämföra är just att dricka dem sida vid sida. Och sanningen om ålder lär vi aldrig få veta ändå, och det spelar faktiskt mindre roll.
Poängintervall 81-85
Poängintervall 81-85
Var denna recensionen till någon hjälp?
Kommentarer
Ordna
