Recensionens detaljer

Sedan 2011 släpps årligen en fatstyrkeversion av Big Peat från Douglas Laing precis lagom till att julhandeln drar igång. Det som är konsekvent med samtliga släpp så långt är ett långt, rökigt, intensivt avslut som följs av ett alkoholstint nyp av ung kornsprit som precis brutit sig fri från övriga smaker när whiskyn rinner ner i svalget. Förövrigt finns en mycket underhållande variation om man har möjligheten att testa samtliga släpp sida vid sida.

Det första släppet var utan tvekan det bästa, därefter tappade den lite i mitt tycke och har sedan några år planat ut kvalitetsmässigt men är ändå en mycket intressant produkt som ses fram emot årligen. Priset har senast landat på en knappt 600 kronor vilket för anses vara rimligt för ung whisky med fatstyrka och bra ingående maltwhisky som Ardbeg, Caol Ila, Bowmore och Port Ellen. Och även om Douglas Laing idag är ägare av de flesta återstående Port Ellen faten i världen är det nog en försumbar del som blandats i Big Peat (med tanke på dess ungdomliga karaktär). Så med all ärlighet är det väl egentligen en blend med tre ingående maltwhisky och i de senaste släppen är jag personligen övertygad om att det framförallt är en hel del ung Caol Ila.

När man har möjligheten att jämföra dem sida vid sida några gånger är det såklart extra kul att undersöka och därför har jag tagit mig friheten att också referera till tidigare och senare släpp i smaknoterna. Man ska dock ha i åtanke att när man dricker fem stycken kraftfulla och rökiga whisky sida vid sida är det helt omöjligt att undvika att de interfererar med varandra. Smaker som man uppfattar då behöver inte framträda när man dricker dem enskilt.

Den första versionen som släpptes 2011,