För drygt ett halvår sedan tog jag ett av de viktigaste besluten hittills i mitt liv. Jag beslöt mig för att hänga på Peter och Tommy på Svenska Eldvatten till den mytomspunna ön utanför Skottlands nordvästra kust Islay. För mig har det varit en dröm sedan nästan 20 år tillbaka i tiden att en gång få åka dit och se legendarerna på plats. Med tanke på min nivå av nördighet inom whiskyns värld idag så borde jag åkt dit för länge sedan.
De flesta som huserar i den svenska myllan och som gillar whisky har nog ngn gång drömt om att få sätta foten på Islay. Det är en fantastisk ö inte bara ur Whiskyns perspektiv utan bjuder också på ett kargt men fantastiskt böljande och härligt landskap. De öppna torvfälten dominerar stort tillsammans med bergen och nästan vart man än vänder ögat kan man se en torvtäckt och därtill de karakteristiska staplade färdigskurna torvblocken som nästan liknar små pyramider.
The real Peatlands...En klassik Islay vy
Som alltid när jag ger mig iväg på resor som dessa eller tar mig an en mässa så sätter jag upp ett antal ideer eller målbilder kring vad jag ska skriva om eller vilken typ av vinkel jag ska fokusera på. Det finns otalet berättelser om besök på Islay som mer eller mindre berättar samma sak och beskriver distillerierna och dess inre väsen. Men om man verkligen ska ge sig på hjärtat av whiskyns peat masters så måste man nog gå ett steg längre. Jag visste att ön skulle bjuda på en hel del överraskningar men jag kunde inte tro att det skulle bli som det faktiskt blev. Detta är alltså min berättelse om vad jag såg, hörde och vad som oroade mig mer än något annat tidigare samt vad som gladde mig så jag nästan började gråta. Det låter kanske konstigt men det var precis vad jag kände.
Bussdricka och ett sceneri som heter duga.
Den första delen av resan är ganska tråkig och består mest av en massa resande. Först till Glasgow via flyg och sedan buss och tillsist båt ut till ön. Men om man bedömer resan av det sceneri som swishar förbi utanför rutorna i bussen mot färjeläget så är det allt annat än tråkigt. Det är ett oerhört vackert landskap som swishar förbi, böljande men fridfullt på samma gång och som sanna arrangörer av dryckesresor gav Tommy och Peter på Svenska Eldvatten resesällskapet bästa tänkbara förutsättningar. Vad vore en resa till öarnas ö i whiskysammanhang om inte rikligt med bussdricka finns till hands för att hålla oss uppmärksamma på det som händer.
Båten anländer som ska ta oss ut till Islay och Port Askaig.
Båten ut till Islay är en historia för sig. Vackert och fridfullt nog att bränna sig fast på näthinnan under en lång tid. Väl ute på öppnare vatten presenterar sig Islay som en mörk skugga ute i kustbandet. När båten stävar in mot sundet mellan Islay och Jura så gör mitt hjärta sitt första glädjeskutt. Det är ju detta jag väntat på i så många år och nu är jag ju äntligen här!
Islay till Vänster och Jura till höger i bild
Det är nu det konstiga händer som man aldrig kan förebereda sig på. Ett sms hemmifrån och vetskapen om att sonen precis frågat efter pappa samtidigt som jag står utmed relingen på båten som är på väg in till Port Askaig. Ögonen fylls av vätska och jag kommer på mig själv med att vara översvallad av känslor från två håll. Det blir för mycket på en gång och en tår rinner ner för kinden. Jag har nått mina drömmars mål och nu står jag inför detta stora och avlägsna. Tjugo minuter efter att vi tagit mark på Islay sitter vi i vår första provning. Vi har anlänt Caol ila som bara ligger stenkastet från Hamnen i Port Askaig. Caol ila har alltid legat mig varmt om hjärtat men det är också sant som alla säger att det är inget vackert distilleri. Det bjuder inte ens in besökaren på ngt speciellt sätt utan känns mer som avkrokar i ngt industriområde. Där finns en liten shop (som påminner om en garderob med lite flaskor på en hylla). Det är gammalt, grått och ganska trist. Som i de flesta fallen så är det inte snyggast som vinner utan Caol ila kan koka sprit och det räcker för mig, eller?? Men när jag nu ändå är här så hade man kanske önskat lite mer. Tillbaka till provningen och vi får en fantastisk lineup med Feis Ile buteljeringar från 13, 14 och 2015. Till detta även den unga Mosh och unpeated versionen Stichells reserve, allt ackompanjerat finstämt tillsammans med olika chockladbitar och berättelsen om Stichell himself. 
Caol ila Distillery. Foto: Peter Hansson
Den allra första flighten på Islay Feis ile buteljer
Efter provningen drar vi mot Bowmore och checkar in på the Old Bakery där vi ska husera för veckan. Vi bor vägg i vägg med distilleriet som är det äldsta på ön och faktiskt ett av de äldsta i hela Skottland. Jag sitter med kaffekoppen i handen den första morgonen på ön och skålar med pagoda taken på Bowmore distillery. Pagod som för övrigt betyder " heligt hus" i den buddhistiska läran vilket för en whiskynörd som mig kan skriva under på varje dag i veckan. Det är helig mark som man beträder med stor vördnad och för oss entusiaster är dessa pagoda tak lite som att beskåda en kyrka. Det är något magiskt med dem även om de flesta idag endast tjänar som monument och alltså inte används. De påminner oss om hantverket och det kanske mest originella i whiskytillverkningen vilket gör det hela lite mer exotiskt. 
Pagoden i bakgrunden hos Laphroaig Distillery
Den första morgonen gryr på Islay efter en mycket trevlig välkomstmiddag kvällen innan på Bowmore Hotell. Efter frukost drar vi mot Laphroaig. Jag har aldrig varit speciellt insnöad på ngt speciellt distilleri på Islay (även om det säkert är många som skulle hävda motsatsen med Bunna och Caol ila :-) ). Mitt förhållande till Laffe har dock vuxit sig starkare och starkare med åren. Kanske är det så för att de gång efter annan visat att de kan ta fram fantastiska produkter ur sina välfyllda lager vilket också distanserat dem en del från grannarna Ardbeg och Lagavulin. Att Suntory Holdings (som sedan tidigare också äger bl.a. Bowmore) under slutet av 2014 förvärvade majoriteten av aktierna i Beam Inc. som alltså äger Laphroaig gör ju inte saken sämre för Laffe gänget. Nu har man en gång för alla säkrat tillgången på Amerikanska ex. bourbon fat. Så på frågan om de bekymrar sig för den ökande efterfrågan och tillgången på bra fat blir det rätt och slätt "nej". De har ju numera en av de största bourbon tillverkarna i världen som en del i ägarfamiljen Suntory. Detta svar kom att visa sig vara väldigt annorlunda beroende på hos vilket distilleri vi ställde just denna frågan.
Åter till Laphroaig som fortfarande mältar delar av sitt egna korn enligt traditionens alla regler vilket inte gör saken sämre för min del. På Laphroaig får vi även vår första stora överraskning i just mältningsprocessen där det helt sonika avslöjas att man under många år haft helt fel information om rökhalten i de korn man mältar på egen hand. Tidigare siffror säger att den legat på runt 35-40 ppm (parts per million är ett mått på hur hög rökhalt malten innehåller) men under senare års mätningar har det visat sig att malten innehåller upp emot 100 ppm. En stor skillnad som kanske kan förklara en del för många som trots allt anser Laphroaig vara the real peat monster på Islay (om man nu bortser från Octormore experimenten på Bruichladdich).
Mätningsgolven inne på Laphroaig.
Var ska sleven vara om inte inne i kölnan för att sedan lasta på mer torv..
Överraskningarna fortsätter för egen del med att vi får se hela distilleriets innersta väsen med en tur genom hela anläggningen. En stund av total eufori infinner sig och jag beslutar mig för att bara åka med och bli hänförd. Jag glömmer anteckningarna men som tur är har jag kameran med, vilken skapar någon typ av sans hos mig och jag knäpper bilder för glatta livet. Efter att vi har vandrat igenom hela anläggningen så landar vi tillslut i lagerhusen och får där överrsakning nr.3 i att vi ska få buteljera en egen flaska direkt ur fat. Tre olika fat har valts ut och för oss att prova som vi vill. I princiip hela gruppen fastnar sedan för ett fat som lagts ner 1999. jag kan inte säga att jag kommer ihåg hur detta lagrats men mina gissningar är att sherry fat har varit inblandat någon gång under de 16 åren destillatet fått vila. Men vilken dram det är och att det nu alltså står 25 cl i hyllan i whiskykällaren där hemma ger mig möjligheten att drömma mig tillbaka till denna fantastiska tisdagsförmiddag på Laphroaig.
Fat nr. 5167 som vi buteljerade ifrån. mer info längre ner i inlägget.
Man kan ana en viss lycka i ögnvrån.
Det finns mycket att berätta om och mina slutsatser kvarstår. Kanske också den viktigaste lärdomen kommer i nästa del av min berättelse från Isaly. Innan vi drar vi vidare till Ardbeg för att där få svar som för mig ledde till en ny syn på distilleriet så stannar vi upp en stund och njuter av en dram :-)
Del 2 kommer inom kort...
