Det är lördagen den 1:a april. Jag sitter på tåget mot Stockholm med Machine Head i lurarna, på väg mot Malt Mat och Destillat och försöker samla tankarna inför ännu en historisk provning. I detta nu är det verkligen fullt ös på alla cylindrar. Renovering i hemmet, föräldraledig med 17 månaders tvillingar, en fyraåring, tastenote att driva och en helt ny bebis i form av Selected Malts under uppbyggnad. Så hur får man ihop allt detta? Svaret är enkelt, det får man inte. Men jag är en envis fan så jag tänker att det finns inget sånt som att det inte går. Whisky och allt däromkring är en av mina största passioner här i livet så går man gärna den extra milen och pusslar. Så just av ovan anledningar sitter jag nu på tåget mot Stockholm för en unik och förmodligen en once in a lifetime eftermiddag.
Jag drar mig till minnes när jag förra gången skulle ge mig på något liknande och funderar lite på hur det kändes då. För nästan exakt ett år sedan satt jag på ett annat tåg, den gången söderut och skulle ge mig på en Mortlach 75 år gammal. Då och såvitt jag vet den äldsta single Maltwhisky som någonsin buteljerats. Thomas Kuuttanen och Symposion stod som arrangör även den gången och även om det i grund och botten handlar om Single Maltwhisky så är det en helt annan grej nu. Jag ska få den stora möjligheten att prova bl.a. 2 st 50 åriga japaner från Karuizawa som alltså fått andas luft igen efter 50 års vila. Japansk whisky har alltid varit omringade av ett speciellt skimmer och inte minst då Kurre som i de flestas ögon är det mest exklusiva som finns att hitta från Japan. Så hur ska man förbereda sig på detta? För en nörd som mig är det historiskt och en once in lifetime händelse men, för att inte snurra in mig i en omöjlig text med avancerade whisky reflektioner så måste jag skriva så att vem som helst ska kunna läsa och tycka det är intressant och kul. Historiskt sett så är ju Japan ett land med en lång tradition av whiskytillverkning.
Den japanska whiskyindustrin domineras idag helt av Suntory och Nikka. Suntory var först med att börja koka whisky vid Yamazaki distillery 1924. 50 år senare byggde bolaget sitt andra destilleri i Hakushu. Nikka startade i sin tur Yoichi Distillery 1934 och Miyagikyo 1969. Masataka Taketsuru urfadern till japansk whisky är den kanske mest kända personen inom Japansk whisky och han var inblandad i både Suntory och Nikkas uppkomst. Masataka reste till Skottland för att studera skottarna och sedan åka tillbaka till Japan för att praktisera allt han lärt sig. Karuizawa distillery som denna provning i mångt och mycket handlar om även om det finns 8 andra japanare med i provningen är ett av de högst belägna destillerierna i världen. Man startade koka whisky här redan 1955 och hade dessförinnan gjort mestadels vin. År 2000 stängdes destilleriet och kommer sannolikt aldrig att återöppnas även om alla utrustning i stort sett fortfarande finns kvar där. Såå med en liten bit japansk whiskyhistoria och lite mer kött på benen om japansk whisky så kvarstår den kanske viktigaste frågan. Hur kommer det att smaka och vad kan man förvänta sig? Kan man på fullaste allvar prova 11 sorter på 80 minuter och fortfarande ge en rättvis bedömning. 
3 av sorterna jag får prova destillerades 1965. Whiskyn har fått vila i 2 helt olika fat. En på ex. bourbon och 62,6% (vid frågan om typ av fat så blev Marlene Leon från LMDW som derigerade oss genom provningen lite otydlig och gav ett något vidlyftigt svar om att man inte vet så mycket om fatet men att volymen på det är mycket ovanligt för ett ex. Bourbon) och ett på ex. sherry butt på 62,3%. En osannolikt hög styrka för att vara 50 år. Enligt Marlene (Leon) så är faten ruskigt täta och har varit väldigt hårda mot änglarna. Men redan här blir det ju tvärnit i tanken. Vågar man hälla i några droppar vatten i en sån här whisky? Självklart tänker jag. Om whiskyn blir bättre av det så är det väl inget problem eller? Men för det finns ju alltid ett men. Det är bara en centiliter av varje vi ska få prova och det är nog inte direkt läge att fråga om en refill på dessa dropparna. Det får bli utan vatten i alla fall första sippen. Det börjar närma sig nu och jag jag måste nog säga det ännu en gång att det som är mest emot mig just nu är tiden. Det var det förra gången också och även om denna provningen är satt till 80 minuter mot förra årets 60. Men det var 6 drams då, idag är det 11!! Så man kapitulerar redan innan man börjat. Det får helt enkelt bli en fantastisk upplevelse och jag lovar mig själv där oxj då att det får bli anteckningar och känslobaserat. Jag tänker sätta ord på stämningen bland de som provar, diskussionerna och ansiktsuttrycken säger mer om drycken än de flesta noter, så det är där jag lägger krutet, eller?
Klockan har blivit dags och vi kliver in i lokalen. Förväntningarna finns i luften och vi hälsar på varandra där jag sitter. Ett helt gäng med bloggare finns med. Bl.a. Samuel Lindlöf från Samuels whisky, Frida Birkehede från Änglarnas andel, Johan Borgemo från Whiskynörden och Thomas Öhrbom från Whisky Saga. Det småpratas lite och vi de sedvanliga nödskämten. Käften glappar på som vanligt och jag pratar bort nervositeten med några riktigt konstiga meningar. Tio över fyra inleder Thomas Kuuttanen med sitt egna och sedvanliga "whisky är till för att drickas" och lämnar sedan över till Marlene Leon från La Maison du whisky som ska lotsa oss igenom provningen. 11 sorter finns på programmet. Första är en warmup brandy som heter Rita. En 30 år gammal Brandy uppkallad efter Masatakas Skotska fru. Denna lät jag passera ganska snabbt för här finns annat att lägga krutet på. Efterföljande tre var Miyagikyo specifika och i ordning. Coffey malt, 15yo och en Single cask från 2002. Inte heller dessa kände jag fanns direkt tid för men jag fastnade rejält vid Single casken. En riktigt mumsig vaniljbomb med riktigt skön pow. 15yo var däremot en stor besvikelse med mycket svavel i rak motsats.
Marlene maler på framme vid bordet och jag hänger inte alls med här. Jag tycker det är svårt att vara skärpt på flera sinnen samtidigt (enligt legenden är män inte speciellt bra på att göra 2 saker samtidigt) och speciellt inte när jag försöker dofta och smaka på whisky samtidigt som jag försöker fånga upp det Marlene står och pratar om där framme. Att det sedan inte specifikt handlar om det vi dricker utan mer är en historielektion i LMDW:s år i allmänhet samt japansk whisky från Nikka och Karuizawa i synnerhet gör saken bara ännu värre.
Vi snurrar vidare med en dubbel från Yoichi distillery. 15 och 20 åringarna bjuder verkligen upp till dans. 20 åringen är i mina ögon en fullfjädrad dram, extra allt och förmodligen bland det bästa jag provat från Nikka till dags dato. 15 åringen är stabil och en mycket bra dram som dock står sig slätt mot 20 åringen i detta fallet.
Följande 2 ger inget större intryck även om det i allra högsta grad är respektingivande drams. Vi har kommit till Pure malt blendsen i 21 yo 80th anniversary och 25 yo. Det är inga dåliga drams alls men de blir liksom något som försvinner i mängden. I egen majestät hade nog båda bjudit på en helt annan upplevelse och fått en helt annan bedömning än de får nu. Eftersom de kommer precis före de sista tre som är de vi alla är där för egentligen gör att förväntningarna på Kurrarna toppar allt och spiller tyvärr över på de båda pure malt sorterna. Klart är dock att 25 åringen var en av kvällens bästa näsor, det hann jag i alla fall få med i anteckningarna.
Så kommer vi då fram till de båda 50 åringarna. I samma stund som de omnämns i provningen för första gången så ser jag mig omkring i rummet för att fånga ansiktena, uttrycken och bilderna fastnar direkt. Det är inte enkelt att närma sig whisky som denna. Det är ju för en nörd som mig ett livsavgörande ögonblick på något konstigt sätt. Det är i vilket fall otroligt häftigt att snegla på ansiktena runt omkring. Det är verkligen en berg och dalbana av uttryck. Man hissnar, man rynkar på näsan, ett djupt andetag, ett leende här ett ohhh här. När vi nu nått krutet för kvällen är det dags att vässa sinnena till det yttersta och det är inte lätt när man är som ett barn på Liseberg. Men för tusan jag drar ett skämt. Det är ju ingen statesman ha ha.. Men den går inte riktigt hem, folk är för upptagna med att sniffa och sippa på detta monster till whisky. Allvaret är åter även hos mig och vad är det vi har i glaset då egentligen. En Kurre på 50 vårar och smått fantastiska. 62,6%. Tja på pappret inga konstigheter mer än att detta är extremt ovanligt. Det enda jag kommer att tänka på är att den först känns mer som en riktig bra bourbon än single malt. Kanel, vanilj och nejlika. Otroligt häftiga kombos ska tilläggas. Men den utvecklas och snart är det full frontal med fruktkaka mega och mjuk pepparkaka. Smaken är torr men allt som doften skvallrar om finns där och lite till. Vilken balans, helt otroligt! Efter första sippen kommer ännu mer i doft fram. Plötsligt drar den iväg och blir mer romlik med arrak och unken gammal vind. Blir inte riktigt klok på den men jäklars vad gott det är.
Den andra respekt-japanen näst på tur är den sherry lagrade gubben som i första sniffen i princip är identisk med bourbon fatet. Jag är förvånad, hur tusan kan de vara så lika!? Det känns som att destillatet under alla år den sovit planat ut och på något underligt sätt tyglat fatens påverkan. Båda har ju liksom landat på nästan samma ställe!? Å sen smakar jag.. och visst finns där en tydlig skillnad. I sherry butten finns mer apelsinskal och nejlikor som man stoppar i apelsiner på jul. Det är rena julstämningen där vi sitter och jag hade inte alls förväntat mig detta. I allt som allt en magnifik dram precis som den första som jag tycker vinner i tävlingen mellan de två. Men det är en sagolik stund som vi får vara med om. Jag har inte hört ett ord Marlene har sagt fram till nu men så drar hon blickarna till sig. Det finns ju ännu en dram kvar att prova? 
Plötsligt (känns som om man bara varit där en kort stund) är det dags för den allra sista i den långa härliga kön av japaner och det blir också kvällens stora överraskning. Efter att man tappat upp de 2 föregående faten och bestämt upplagan så fanns det en del kvar i faten. Man bestämde sig då för att blanda ihop de 2 och släppa en ultra limited 1965 Kurre blend på 60 flaskor. Bara denna går loss på c:a 250 000 kronor. Det är otroligt svårt att ta till sig den siffran på en whisky. En fråga som jag känt på ett antal gånger tidigare är om det verkligen kan bli 250 000 kronor gott? Förmodligen kan man inte svara helt objektivt på den frågan om man inte får prova helt blint. Men i detta fallet vet jag allt för mycket om whiskyn för att kunna göra en rättvis bedömning. Jag låter därför omdömen vara och skriver enbart vad jag känner och upplever. Det kan ju iofs tolkas som ett typ av omdöme men det har aldrig funnits någon tanke att skriva tastenotes på dem. Jag är bara oerhört glad och tacksam över att ha fått chansen att prova dem.
Och det sista samplet tar liksom hem pokalen för mig och allt hamnar i fas. Vi planar ut med kvällen bästa dram som är som den perfekta sammansättningen av 2 unika och fantastiska whiskys. De får tillsammans sin prick över i:et i denna blend som blir som ett Kurre äktenskap mellan 2 av de mest frekvent använda fattyperna i whiskyvärlden. Hatten av alltså för en helt otrolig eftermiddag och ett stort tack till Thomas Kuuttanen som gjorde det möjligt. Jag sammanfattar med att andas ut och konstatera att jag klarade det ännu en gång. En fantastisk eftermiddag som bara kan upplevas en gång i livet är över och jag blickar framåt. Nästa mässa blir Wapnö öl o whisky mässa i Halmstad. Reportage kommer...
Slainte
