Jag brukar vila på hanen en del och det tar liksom tid att få ner allt när man fått uppleva så otroligt mycket på kort tid. Så låt oss nu åka tillbaka till Islay igen och ta del av fortsättningen på "The Islay journey".
ARDBEG DISTILLERY
När vi vi nu drar vidare på Islay landar vi under tisdagen på Ardbeg distillery strax före lunch. Vi har precis fått special treatment på Laphroaig så vi är ganska glada när vi anländer Ardbeg. Vi inleder med en fantastisk lunch och blir bjussade på en before lunch dram och en 2015 års feis ile, Perpetuum (den officiella versionen). En dram som jag personligen inte tyckt riktigt håller måttet men som här i just detta ögonblicket finner sin plats mycket väl och höjer sig flera snäpp. Ardbeg som efter detta besök skulle uppfattas av mig på ett annorlunda sätt och kanske framför allt en helt annan syn på whiskyn
lunch i Ardbegs egen restaurang och the courtyard på Ardbeg distillery
Efter lunchen gavs en snabb chans att hälsa på Mickey Heads distillery manager och en Selfie är ju ett måste. Vi drar vidare in i distilleriet och får en berättelse om Ardbeg på ett fantastiskt och underhållande sätt ev en Kille som heter Neil.
Självklart en selfie med Mickey Heads och vår distillery guide Neil.
Ardbeg har en lång brokig historia och det har inte alltid varit en lika efterfrågad whisky som idag. Under tidigt 80-tal var det en hel del distillerier som gick under. När efterfrågan på whisky dök i början av 80-talet så tvingads flera att stänga och flera av dem för att aldrig mer öppna. Ardbeg kunde ha varit ett av dessa distillerier. I början av mars 1981 stängdes Ardbeg för att inte öppnas för produktion igen förrän 1989. Det är många år av förlorad tillverkning och här kommer vi faktiskt till en första insikt. Kanske är det inte så konstigt att Ardbegs lager inte har det utrymme som flera av grannarna har som under samma perioder kokat på som vanligt. Så grunden till att de idag inte kan släppa lika mycket ålderswhisky som de gjorde för 10 år sedan skapades just här under 80-talet. Det som fanns för 10 år sedan var det som kokats före 1981 vilket man sålde en hel del av som single casks m.m. Sedan nyöppningen 89 följde flera år av berg och dalbana i produktionen och de dåvarande ägarna Allied Distillers lägger tillslut ut Ardbeg till försäljning efter att ha stängt distilleriet i juni 1996. Stängningen följs av ytterligare ett år av total tystnad och Glenmorangie köper tillslut ditilleriet i början av 1997 och återupptar produktion i juni samma år. 
Entrén till Ardbeg distillery
Vad säger då detta oss? Att den gamla whiskyn sinat? Ja det kanske är så men hur konstigt är det då? Med alla dessa år i malpåse på 80 talet och mer eller mindre misskött under halva 90 talet. Och många är vi, inkluderat mig själv som stått vid barrikaderna och skanderat Ardbegs nederlag år efter år kring Feis ile och andra s.k. no age statement buteljer som släppts under framför allt de senaste åren. Men faktum är att man inte ställer sig den kanske viktigaste frågan. Det var Ardbeg som tog sig ur askan och in i elden med just sina NAS buteljer som Uigeadail vilken lanserades så tidigt som 2003. Det är sällan att denna fantastiska whisky från Ardbeg nämns i just NAS debatten. Detsamma gäller Corrywreckan som båda liksom står över hela denna debatt. Ardbeg själva i egenskap av Neil som ledde vår lilla grupp hymlar absolut inte med att de har dåligt med gammal whisky. Tvärtom de talade öppet om detta faktum. Men de jobbar på att få upp sina lager igen. Den whisky vi provade på Ardbeg var fantastisk och det är en fantastisk miljö och kanske ett av de allra finaste distillerierna på ön sett till omgivningarna det tar man inte ifrån dem. Visst var det ganska ung whisky vi provade men ändå. Det är bra sprit i grunden och även om man kan trixa och fixa så kan man inte ta genvägar med whisky, så är det bara. De lyckas trots dessa förutsättningar ändå få fram en mycket bra produkt på kort tid vilket provningen vi fick bevisade med råge. Vi fick dessutom prova en privatbutelj från 1976 vilken var en helt magisk upplevelse som minner om en svunnen tid.
Niel och den fantastiska flaskan med 76.an
Dagen avslutades på bästa tänkbara sätt med knallblå himmel och ett besök vid Kildalton cross. Det finns bara ett sätt att beskriva denna dagen, "Magiskt" och vid det här laget kände jag mig så oerhört tillfreds med livet. Här hade jag kunnat stanna länge och bara få vara i den miljö som jag så högt aktar. Bland distillerier och omgivningar som nästan ter sig legendariska för en entusiast. Jag bestämmer mig där och då för att återvända hit en dag. Det spelar ingen roll hur länge jag måste vänta men jag måste tillbaka någon gång i livet.
En skål vid Kildalton cross med nyfunna och fantastiska vänner. Foto: Peter Hansson.
LAGAVULIN DISTILLERY
Onsdagen var kanske dagen D för många av oss och det besök på Lagavulin stod för dörren. Lagavulin är den stora gentlemannen på Islay och det är inte ofta de släpper ifrån sig något men när det gör det blir det ofta väldigt bra. Efter frukost drog vi mot Lagavulin.
Förväntningarna var skyhöga och inte minst rejält påhejade av Peter och Tommy. Med Mr. Iain "Pinky" McArthur himself, warehouseman sedan över 40 år vid spakarna för den planerade provningen så kunde inget gå fel, eller? Efter allt man hört om en fantastisk generositet i Lagvulins lagerhus var man minst sagt förväntansfull. Generositeten finns kvar men kanske inte i mängden whisky utan snarare det som hälldes i glasen som var av ren och skär guld. De gulliga små minivarianterna av Glencairn skapade trots allt en snackis men att det inte var så mycket whisky i dem det spelade ju mindre roll när innehållet var desto bättre. 
Dagens lina och självklart en selfie med Iain "Pinky" McArthur.
Mitt i vimlet av provningen fick jag således chansen att ställa frågan som var så viktigt. Hur det ser ut med tillgången på fat för Lagavulin som ändå är en del av den stora draken (Diageo)? Svaret kommer lika snabbt som frågan blir ställd. Anything! We buy anything we can get säger Iain. det är alltså inte fråga om att välja faten eller ens typ av fat utan man köper allt som finns att köpa!! Jag var tvungen att suga en stund på just det svaret! Det låter ju inte alls bra. Men det kanske låter värre än det är eller? Man kan ana att det som just nu håller på att hända också syns tydligare på distillerierna. Att whiskyns prisutveckling pekar starkt uppåt på senare tid och ännu mer nu än tidigare verkar vara en ganska självklar sak. Det brister lite här och där helt enkelt.
Fatet från 93 som enligt pinky kostade 75£/cl. jag och Johan Borgemo framför deras berömda vägg..
Tillbaka i nuet och Lagavulin som är en dröm som går i uppfyllelse i stora mått mitt framför mina ögon. För en whiskyentusiast sår är Lagavulin Islays Gentleman i all sin prakt och det visade inte minst de prover vi fick. Man ler och går runt där och bara njuter bland husen. Shoppen är inte så mycket att hänga i granen men det gör inget i detta sammanhang. Vi ligger ett par veckor fel i tid då Jazz festival buteljeringen som precis ska till att starta. De flesta vet nog hur eftertraktade dessa special jazz buteljerna på Lagavulin är. Men det finns annat kul och jag faller för en väska som helt enkelt får följa med hem, bara för att man måste ha med ett minne hem.
Efter denna långa och utdragna utläggning tror jag vi måste slå halt och inse att det kommer att krävas ytterligare en del för att få med allt från Islay. tills nästa del så njut av hösten, tänd en brasa, häll upp en favorit dram och luta dig tillbaka. Det är ju trots allt vad detta handlar om, att njuta och få släppa allvaret för en stund.
Slainte och på återseende i del 3. Foto: Peter Hansson.
