Årets Limburg mässa sällar sig som en av de största höjdpunkterna bland mässor som jag besökt. Under själva bussresan ner höll Magnus Fagerström en provning ombord på bussen som vi (Patrik och Roland) skrev ner våra upplevelser kring och detta har nu blivit dags för oss att dela detta med omvärlden.
Först ut strax efter att vi nått den tyska gränsen var en Glen grant 10yo. Buteljerad på 80 talet och med 43% i abv. Det finns fortfarande en del äldre buteljeringar att hitta på olika auktioner berättar Magnus och just denna var ett riktigt fint exempel på en tidig 80 tals buteljering. Det första som slår oss är den otroligt mineraliska känslan (svårt att förklara detta) och definitiva kolatoner samt brända mandlar. väldigt old style whisky med en tjock, fet och otroligt kraftfull doft trots sina ringa 43 hästkrafter. Fruktig med närmast tropiska inslag, ananas, persika och papaya förstärker det totala intrycket. Stark inledning med andra ord och en riktig pang på whisky i ett sofistikerat format. Den är framför allt oerhört balanserad och man får nästan exakt samma saker med sig från doften till smakerna. Från en stor fet doft som exploderar i glaset till rund och fyllig smak. Man kan säga att smaken bekräftar intrycken fullt ut. Tjock och fet med frukter som fläskar på så det står härliga till. Magnifik whisky i all sin glans. Det som ger det där lilla extra är den oerhört fina balansen. Faten och kvaliteten på dem var bättre förr det vet vi. Detta var ju innan hantverket blev en industri och där känsla och passion i mycket ersatts av ren kemi. En mycket bra start på den långa bussresan ner till paradiset.
Vår nummer 2 i raden av totalt 6 olika prover i min första bussprovning på väg mot Limburg är en Arran 100 proof special. Just denna något udda fågel har fått en finish i ett fat som först innehållit sherry i 6 månader. Sedan har Magnus fyllt på med Ardbeg 10 i 6 månader och slutligen i med Arran 100 proof för 8 månaders finish. Allt labbat, trixat och fixat i Magnus egna laboratorium. Whiskyn gick från 57% till 58,7% då fatet förvarades i garaget under sommarmånaderna med hög temp och fuktighet. Resultatet är minst sagt spännande. Mycket trä och kryddor. Vi får fram en doft av stimorol tuggummi och ett uns av torv lurar i bakgrunden. Smaken är mycket kraftfull med en hel del sherry influenser och framför allt ekträ som dominant. Som experiment så är detta en riktigt häftig setup men med ett resultat som ger något blandade känslor. Den liknar inte mycket man provat tidigare. 
Glas nummer tre innehåller en Benriach single cask. #2534, 46% 26 yo. Finish virgin oak. Original lagrad på ex. bourbon. Magnus överraskar oss alla med en Benriach (hmmm.. oväntat) från 1980. Syrligt kryddig med vingummi, vanilj och päronsplitt i en mish mash. Även lite kokos dyker upp som gubben i lådan. Det kanske låter konstigt men det är de intrycken den ger. Smakar först sött för att sedan ändra karaktär till att bli lite mer sträv där den nya eken får tala en hel del. Med tid i glaset genomgår den en förändring och vi hittar fläder och parfym. Med autobahn under fötterna blir denna whisky ganska trevlig som upplevelse och man glömmer för en stund att man har 5 timmar kvar till målet i Limburg.
I glas nummer 4 hittar vi en Higland park 8 år gammal från tidigt 70 tal. Buteljerad av Gordon & Mcphail vid 100 proof som alltså motsvarar 50%. Påminner i grunden mycket av det första provet från Glen Grant. Det känns plötsligt som att det är en helt annan typ av dryck. Självklart måste vi ta hänsyn till oxidering och att spriten var annorlunda, för att inte nämna faten. Vi pratar ju om drygt 40 år gammal buteljerad whisky och visst hade man andra metoder då. Kanske var man inte lika noggrann eller så fanns den där fingertopskänslan där. I vilket fall så är detta väldigt mycket bättre än dagens unga HP. I doft finner vi gröna äpplen, lime/grapefrukt och lite sälta. Vi upplever en ganska maritim whisky som man bara kan anta ha fått vila i ett havsnära lagerhus. Smaken ger först sötma sedan övergår den i en saltare karaktär med vanilj och en del ek. Ganska snabbt avslut som förvånar först men som rundar av den ringa åldern. Folk runt omkring oss säger sig uppleva den spritig och lite tvär. Vi kan hålla med och bestämmer oss för att summera med ung och sofistikerad. 
Det är dags för ett rejält skutt ut i världen och hela vägen till Taiwan och Kavalan från King Car Distillery. Historien om King car är en intressant historia i sig men låt oss återkomma till den vid ett annat tillfälle. I glasen har det nu hamnat en Kavalan Solist sherry cask. 57,8% och det är fat nr: S060904027. Destillerad 2006 och buteljerad 2014. Som alltid med deras Solister och sherry tappningar i synnerhet så är de mörka som natten i färgen. Varje sherry tok skulle garanterat bli blöt i byxan av det här. Även om det skiljer en del mellan batcherna, så är det hög kvalité rakt igenom med TUNG sherry. Vi snackar "10 ton Hammer” tung och det är fantastiskt hur snabbt och hur bra dessa Taiwanesiska kok utvecklas och levererar på de få åren som de ändå vilar i faten. 
Det är en mycket kraftigt fyllig sherry nos som klättrar ur glaset och riktigt sätter dig i sherry trans (nomnomnom…). Romrussin och arrak gör att den upplevs nästan mer som en rom än en whisky. Men det fina med Kavalan och deras Solist sherry är att det ofta är bra balans mellan sherry, sötma och kryddighet. Det är ett sofistikerat format som gör att så pass tung sherry som denna ändå är relativt hanterbar. Snygga lädertoner bryter upp den tunga sherry sötman, anis och ingefära adderar ett kryddigt djup och där apelsin lägger till ett lätt friskt inslag i mellanregistret. Smaken sveper in tungan i ett romrussin töcken och det är förbarmande mjuk gom trots allt. Kryddiga ektoner ihop med läder och kaffe adderar en lätt torr ton som balanserar upp en annars försiktig smak. Eftersmaken har en fyllig kropp och laddar på med lite mer torr ek men sherrysötman är högst närvarande tillsammans med fortsatt kryddighet. Sista avstampet i denna asiatiska avvikelse består i en lätt gräddig nyans av romrussin, mörk choklad och kollad ek…
- Hörre du Magnus, tror minsann att du hällde i för lite i glasen jämfört med alla de andra…hit med flaskan ;)
Som avslutning på denna fantastiska berg och dalbana i whiskyns värld så har vi kommit till den sista i Magnus lineup för resan till Limburg. En Lagavulin 7 år, buteljerad av svensk Whiskyförmedling men bär inte namnet Lagavulin utan Dunnyveg och har legat på en bourbon hogshead. Chairmans reserve heter serien och håller 54,3%. Doftar som en citrusmarinerad torv luska och smakar som en sommarbrasa blandat med dumlekola. Det här är en ung och ganska bångstyrig liten sak som trots sin ålder bjuder upp till dans rejält i gommen. En trevlig ungtupp som kanske inte plockar hem förstaplatsen men den Sammanfattar ändå denna rullande provning på ett bra sätt. 
Nästa gång det blir bussprovning kan mycket väl var i samma buss, på samma väg, mot samma mål i slutet av april 2016 :-)